On My Mind

Den här bloggen har fyllt sitt syfte och spelat en stor roll. Under en lång, lång tid. Men allt har en början - och allt har ett slut.

Därför kommer jag sätta punkt här. Byta inriktning men ändå inte.

Vill du fortsätta läsa mina tankar och funderingar klickar du här.

Tack.

Under hela veckan har jag och hundratusentals svenskar lyssnat och bidragit till Musikhjälpen. Jag är häpnad över kraften som svenskarna har visat - och de summorna som strömmat in. Det är tydligt att många bäckar små - gör skillnad.

Och det är glädjande att se hur värmen sprider sig från norr till söder. Att medmänskligheten visar sitt tydliga ansikte i tider då kalla vindar från höger sveper in.

Tillsammans gör vi skillnad. Tack Musikhjälpen för en fantastisk vecka.

Det hela började med en smäll för ett halvår sedan. Och det är precis som de säger. Livet går i slowmotion och passerar i revy. Jag blundade och tänkte; nu dör jag. Sedan kom smällen och allt blev ljust. Sekunder senare inser jag att vi är vid liv. Det var inte vår tur att lämna in.

När läkarna undersökte mig efter trafikolyckan såg de något konstigt. Och det var starten på den här historien. Det har varit som ett avsnitt av House.

Under hösten och vintern har jag besökt Karolinska vid flera tillfällen och tagit fler prover än jag kommer ihåg.

Blodprover, punktionsprover på en rad lymfkörtlar och ett benmärgsprov som är det värsta jag varit med om. Allt annat inräknat. En lång nål sticks in i ryggen för att skrapa ett prov från benmärgen. Något som inte var helt enkelt då muskler var i vägen – något som gjorde det svårare. Inbillar mig att den smärtan ändå inte är i närheten av att föda barn.

Något var fel men proverna visade inga avvikelser. Dr House funderade och proverna fortsatte.

De misstänkte cancer. Och jag var inte helt förvånad. Likt många andra har vi det i släkten. Men cancer?

I förra veckan gjorde jag ett avslutande prov som skulle skingra frågetecknen. En ultraljudsundersökning på hals/bröst ledde till ett nytt punktionsprov som skickades till deras labb och en ny väntan inleddes.

Tankar kring livets bräcklighet och lite sömn följde.

Och det slog mig. Hur surrealistiskt skulle det vara om en trafikolycka kan ha räddat livet på mig. Att läkarna genom det kunde avstyra en sjukdom i tid. Om jag nu var sjuk.

Tidigt denna vecka hade jag återbesök hos den isländska versionen Dr.House.

Men provsvaren var inte klara. I slutet av veckan sa han på bruten på svenska.

Kan ärligt säga att 10 dagar är en lång tid och jag hade ställt in mig på det värre. Jag har hållit mig sysselsatt med annat och tankarna på annat håll. Eftersom allt annat skulle vara till det bättre.

Sent igår eftermiddag ringde Dr.House.

”Vi kan inte se några avvikelser och kan därför avskriva cancer. Vi vet fortfarande inte vad det beror på – men det bör inte vara något allvarligt. Även om vi inte kan garantera det till 100%”

Inte cancer.

Jag blundade och andades ut. Helgen startade ganska bra.

Vem har inte kastat sig handlöst förälskad in i en relation? Den underbara känslan att vara upp över öronen betuttad är det få saker som slår. Att känna att en annan person gör än till en bättre människa.

Det är så enkelt att låta sig fyllas av det helt och fullt.

Men samtidigt som du kliver på tvåsamhetståget står dina närmaste vänner kvar på perrongen. De ser dig försvinna mot horisonten och ställer sig frågan. Kommer han tillbaka?

Hur lång tid dröjer det?

Vi tar det från början.

Vi hade nyligen en diskussion i min inre krets då en av i vår grupp nyligen gått in i en relation.  Självklart hade vi full förståelse att han försvann iväg. Upp över öronen kär och galen – det är så man gör. Och det gjorde han. Han hade träffat en fantastisk tjej och under en tid var han inte lika tillgänglig. Inte konstigt då den första tiden är viktig eftersom pusselbitarna läggs på plats och det visar sig snabbt om det håller eller inte.

Vi diskuterade hur länge det är okej att försvinna in i hennes värld. Hur länge är det okej att åka tvåsamhetståget utan att kliva av och säga hej? För vi behöver trots allt egen tid och ett eget liv också – eller hur?

Vi jämförde egna erfarenheter över några öl och kom fram till ett svar på hur länge det är okej att fokusera helt och fullt på relationsbyggandet.

Fyra till sex veckor.

Därefter skulle vi uppmärksamma honom och fråga när han skulle komma tillbaka. Det dröjde fem veckor. Efter snart ett halvår är de fortfarande tillsammans i en sund relation. Det kompletterar varandra på ett bra sätt och gör som jag ser det varandra till bättre människor. Vem vill inte ha det så?

Men det är så enkelt att glömma sina vänner i en relation.

Med själ och hjärta uppfylls man av den andra personen – så mycket att man ibland glömmer de som betyder något. Sina närmaste vänner.

Jag gjorde själv det misstaget. Ställde några av mina finaste åt sidan och levde någon annans liv. Ett misstag jag inte gör om.

Självklart ska man vara med den man tycker om. Det är inte det. Men det är i min mening osunt att bli så förblindad under en längre tid. Vi behöver alla ett eget liv och egen tid. Att bara leva genom någon annan bromsar utvecklingen till den du vill vara. Tro mig.

Det sunda i relationen är en delad tvåsamhet. Tillsammans men ändå isär. Att ha eget och delat liv. Egna och delade intressen. Egna och andras vänner. Drömmar, visioner och viljan att utvecklas.

Man möts någonstans på mitten.

Har du en gräns. Hur länge är det okej att låta sig förblindas och förringa sina vänner?





// TT